Rest in Peace and Love.

Som borlänge-chei gick jag på min första Peace & Love-festival sommaren 2003. Jag var femton år och fick i uppdrag att vakta en dörr en hel dag. Inte en jävel gick genom den dörren, men det gjorde inte så mycket för sen blev jag asplakat på tre persikoöl och gick på Moneybrotherkonsert. Idag gick festivalen i konkurs. En festival som växt tiofaldigt, sprängt barriärer, bytt skepnad, flyttat från kullersten till gräs och blivit störst i Sverige – och som nu har drunknat i sina för stora skor.

Det jag kommer att minnas bäst med Peace&Love är nog åren fram till typ 2008 när den fortfarande ganska lilla festivalen hölls i stadskärnan. På den tiden (när man inte heller blev bakis utan snarare rosig) kunde man ströa runt på Borganäsvägen och se storheter som t ex José González äta mjukglass med blge-profiler som t ex Tungdanne. Överallt sprang man i folk man kände eller ”kände till” (läs killar) och inte minst kommer jag minnas efterfesterna i Wasabryggeriet med korvkiosk och burköl där mina favoritvänner var perfekt uppblandade med mina favoritartister. Och sedan gick man hem i morgonsolen med pirr och minnen att fantisera upp drömmar på – som räckte hela året till nästa festival.

Sen växte festivalen. Från 3000 till 10 000 till 40 000 besökare, och självklart förändrades det mesta. Men någonstans – jag vet inte var – försvann försvann det som Peace&Love handlade om. Iallafall för mig. Och VIP-delen och efterfesterna kändes mer och mer som en ocharmig bindefeld-premiär fast på en finlandsfärja där det mest satt stockholmcelebs i nazistfrisyrer & acneklackar och hökade utan relevans – eller koll på band som Sator & Isolation Years. För de glada ungdomarna på festivalen blev det högst otroligt att återse någon man träffat på eller spanat in, eftersom de nu var tusen och åter tusen. Och själva artistbokningarna tycker jag på slutet blev så mainstream att det inte passade någon. Det kändes nästan som att man bokade efter devisen ”det ska finnas något för alla” – men med motsatt effekt. Och ”kompisbokningarna”, de band som spelat vart eller vartannat år kändes allt annat än modernt. Speciellt när Way Out West gjort så otroligt imponerande och strategiska bokningar – medan P&L kändes mest som att man dammat av gamla vänner och en svindyr internationell artist – vilket blir omöjligt att konkurrera med när biljetten kostar nästan 2000 kr.

Jag har dock fortfarande några av mina bästa minnen av tacka Peace & Love för. Broder Daniel 2004, Håkan Hellström 2005, Patti Smith 2006, Shout Out Louds 2007… När jag och en äventyrskompis skruvade ner parkeringsskyltar med våra bokstäver och sedan sov i buskarna utanför McDonalds. När Flickpingis spelade på efterfesten 2011. När jag träffade min släkting Festivaljohan för första gången. Martins tak. Alla vackra pizzaslices på Centrum Grillen. Alla smarta ölgömmor i buskarna. När jag fick kyssa en äldre kille jag drömt om varenda dag den sommaren. Hur alla föräldrar och idrottslag och invånare engagerade sig ideellt. Bästa Jesper Heed som drog igång allt. Men kanske mest kommer jag att minnas hur Borlänge – som annars var en avliden stad att bo i – kunde skina i fyra-fem dagar om året.

2005

206pl06

 

2006

Skärmavbild 2013-05-28 kl. 15.55.452007

2007

20082008
2009
2009s

20102010

20112011

Tack och RIP.

/Frida

 

One Thought on “Rest in Peace and Love.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation