a True Story.

Vi får hundratals mail om hur man ska göra om man vill börja spela skivor. Eller inte riktigt men någon har kanske frågat NÅN GÅNG? Kan bara redovisa hur jag, Frida hamnade i denna “underhållningskarusell” och det började iaf på gymnasiet när man skulle välja projektarbete. I Borlänge fanns det då typ 3 ställen att gå ut på och alla var av samma bröliga innebandykille-karaktärer med NRJ hit music only.

Detta var inte riktigt min kopp te, så jag och en kompis bestämde oss för att starta en “popklubb” i källaren på ett hotell som hette Saga (RIP). Vi gick på organisationsmöten, köpte chockrosa sidentyger, brände blandband och bakade muffins. Klubb KITSCH skulle det heta.

Inför starten var vi med i tidningen, menne ser ju typ likadan ut 6 år senare?? tantstilen <3

AFFISCHEN gjorde jag med digitalkameran (man ju just fått!!!) och det underbara programmet Paint. redan kunde man alltså se min otroliga begränsning som Art director.


Sen kom den “stora kvällen”. vi spelade bright eyes och håkan hellström, bjöd på de äckliga muffinsen och dansade. De kom inte jättemycket folk men var ju svinkul det här med att ARRANGERA. En av de som dök upp var min kompis Pontus (hans kuliga blogg kan ni läsa här —-> http://burguslasvegas.blogspot.se/)

Dagen efter träffade vi upp killen från Saga, för vi hade kommit överrens om att vi skulle få inträdet – och deras vinning var ju att folket vi drog dit skulle köpa i baren. Vi hade själva lagt ut typ 2000kr på pynt och prylar. Men inte ett ord sade han om våra pengar, och vi blev såklart osäkra och fick inte fram ett ord…. Förrän nu. Du din lille TÖNT, du kan dra åt HELVETE.

Iallafall så blev det inte fler KITSCH men det blev ändå en försmak på någe mer. Några år senare fick jag spela på mitt jobbs AW på F12 och kände att, vafan det här var ju inte så svårt!?! Men just därför ville jag ändå inte börja spela lite hur som haver utan istället kanske “satsa” lite mer. Året därefter började jag i samma klass som Sanna och ba: nu kan det här bli något bra. Inte nog med att Sanna verkade vara en himla kul tjäj, hon var fett orädd och ba lätt – let´s do it. Kontrollmänniskan i mig ba: okeej det blir braa.. Och tur var väl det!? Dessutom kompletterade hon min rätt zmala zmak med massa musik jag aldrig hört eller ens skulle få för mig att lyssna på – men som jag numer gillar.

Klart att man kasta sig ut och bara köra lite här och där, men det var rätt skönt att ha lite av en plan, så vi satte ihop konceptet “flickpingis” innan vi började spela. Sanna gjorde logotypen, vi startade en Fb-sida och vår rara klass hade lovat att komma och supporta. Nu var det “på riktigt”!

Flickpingis tar oskulden, november 2010 i spegelbaren på berns!

Visst blev tyst någon gång, en eller två låtar hackade men fan vad roligt vi hade! Dagen efter började vi maila runt till alla ställen i stan, gjorde visitkort i form av sportvimplar som vi gick runt och delade ut – samt tjatade på folk vi kände som kanske kände någon som jobbade någonstans.

Det är ju som det alltid är att söka jobb. 20 nej kanske också gav 3 ja, och gör man det bra och är trevlig är chansen stor att man får komma tillbaka… Den första vintern t ex stod vi på söndagar på Nada och spelade för 2 gravt alkoholiserade bajenfans med enda ersättning i form av kalla spett med salt jordnötssås. Men då lärde vi oss också hur man faktiskt använder spelaren ordentligt (det kan vara bra att ha lite koll iaf.)

Så kontentan av detta lite för långa inlägg är alltså – kör bara kör, kan VI så kan alla andra med. Och våga SPEAK UP när någon gubbjävel ska blåsa dig, unga tjej på pengar.
/FRIDA

2 Thoughts on “a True Story.

  1. Kommer ihåg det som om det vore igår, tänk vaaaa tiden går så fort /75årgammaltant.
    Nä men alltså, ball. Vill också. Synd att en är världens lataste o så.
    KRAM!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation