VANDRAREN…

Vandraren har ingenstans att gå… sjöng man ofta när man var liten?! Men tänkte ta upp Nordmans “visa ord” eftersom jag tänkte skriva lite om det här med att vara vilsen. För vi är väl rätt många som velat ganska mycket med vad man ska göra/jobba med?! Och, framförallt: kommer man någonsin känna sig “klar”?

Och svaret från mig som “jobbar med det jag pluggat till” är: NEJ?!

Jag glömmer ibland hur jävligt allt var innan man hade 0% aning. För sen, när jag väl hittade något som kändes rätt och intressant och man bestämde sig infann sig en sån BEFRIANDE och härlig känsla. Den övergick i någon slags dvala och man fasades in i en ny identitet under tiden man jobbade och jobbade för att nå sitt nya mål. Så när man väl är framme är det ju egentligen inte så konstigt att stanna upp och tänka…. Herre GUD, är detta ALLT?!

Så när jag satte min nyexaminerade stjärt på kontorstolen märkte jag hur min “lycka” övergick i “lättare panik” och kände direkt ett behov av att påbörja något nytt (*vandraren*). Kanske inte på direkten, och kanske inte något helt nytt – för jag TRIVS BRA på jobbet och med yrket i sig, men det räcker liksom inte; jag behöver ännu en riktning… Kanske räcker en ny hobby eller ett nytt intresse, något som känns lite mer som en passion, jag venne? Vet iofs att det inte är så konstigt att känna sig osäker eftersom man har: 1 st liv i 1 st värld med 6 miljarder st möjligheter. *snurrig*

Kan just därför verkligen avundas de människor som haft en tydlig talang och passion och sen ba: KÖRT. Kan ibland känna; varför blev man inte dokumentärfilmare, mönsterkonstruktör eller pingvinforskare? Men har ju ej haft 100% passion för något av ovanstående – så det är ju inte så konstigt…. Och hallå man ju alltid SLÅ OM till något helt annat. Man ska ju jobba i fyrtio år typ!! *ångest*

Får helt enkelt hoppas att jag ska hitta passion i något som antingen blir ett förverkligande intresse (t ex politiskt aktiv el träna ungdomar i ngt) eller kanske något som så småningom bli ett nytt skojigt yrke. Jag gillar ju t ex att äta ost, odla växter och kontrollera andra. Och såklart, skriva.

 

Ett litet litet steg på denna väg är en liten “humorcirkel” jag har dratt igång med mina vänner AMNA a.k.a MAMNA och CARRO a.k.a BAJSCARRO. Vi lagar mat och skriver typ, sketcher?! Det är så konstigt att humorvärlden kryllar av killar. När de roligaste människorna jag vet är tjejs? Och istället för att “sitta på kammarn” å skoja så kan man väl försöka göra en produkt av det hela. Just eftersom ingen kommer ringa och säga– Hej! Vi tänkte att du skulle vara med i Grotesco! 

Igår brainstormade vi skämt i “Inverness” som stället heter där Amna bor. Eftersom jag typcastat dem är de båda över 185 cm och håller med DATA. Vet inte varför *gillar bara att bestämma*. Bestämde även maten 🙂 rotmos å körv <3

AMNA som har en *dyr stil* gjorde fett glittriga San Tropez-nails?!

Just nu är vi inne på psykiskt störda karaktärer. T ex en kassörska som diskriminerar och dömer och en liten gosse som istället för en hund får en fisk men ändå ger den tuggpinnar och går ut och går med den.

 

Så nu vill jag avsluta detta litet vilsna inlägg med ett par toner.

Det gör ont – men gå ändå, du kan alltid vända om
Det gör ont – men gå ändå
Du är här, och kom hit …som en vandrare

/FRIDA

 

 

One Thought on “VANDRAREN…

  1. Bästa blogginlägget jag läst, någonsin.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Post Navigation